Solospel
Att spela alldeles ensam är tveklöst den största utmaning som finns för varje jazzmusiker. Ingen att luta sig mot och samspela med, ingen enda glugg för vila och ingen som åtminstone temporärt övertar uppmärksamheten.
Vår världspianist i jazzbranschen, Jan Lundgren, 40 år gammal, uppvuxen i Blekinge men till stor del fostrad, åtminstone musikaliskt, i Malmö, gav i lördags eftermiddag konsert alldeles på egen hand. Spelplats var Malmös Palladium och det hela ägde rum inför en fulltalig och andäktigt lyssnande publik. Bland de bortåt 500 som samlats för att ta del av grannlåten märktes massor av kolleger, det vill säga både utövande musiker från olika läger och lärare från Musikhögskolan.
Obekymrad
Ensam och till synes alldeles obekymrad satt han alltså, Jan Lundgren, i cirka två timmar vid Palladiums blänkande och välljudande Steinway och spred sitt guld, utan förvanskande elektronik och onödiga mikrofoner (Tack så mycket!) bortsett från den som var avsedd för prat. ”History of Piano jazz” har Jan kallat det koncept han far runt i riket med, vilket innebär att han hyllar några, närmare bestämt 14 stycken, av sina allra största klaviaturfavoriter och inspiratörer. Bland de tidigaste kan nämnas Art Tatum och Teddy Wilson, bland de något modernare Bill Evans, McCoy Tyner och Keith Jarrett och bland de komplett tidlösa Duke Ellington. Även två blågula giganter hade fått ta plats på den lundgrenska favoritmenyn, Bengt Hallberg och Jan Johansson.
Väver in särarter
Att framföra sin egen musik på sitt eget sätt kan tyckas vara utmaning nog. Men att med bibehållen egen profil väva in olika stilbildares alldeles speciella särarter i det man företar sig gör naturligtvis det hela alldeles extra knepigt. Men Jan lyckades på ett förvånansvärt och högst imponerande sätt med sin självpåtagna uppgift. Han gjorde John Lewis fåtoniga logik till sin egen i klassikern ”Django”, briljerade med halsbrytande löpningar à la Art Tatum i ”Yesterdays” och bjöd på samma sofistikerade, svindlande vackra ackord som var Bill Evans signum under 60- och 70-talet i Denny Zeitlins ”Quiet Now”. Mellan varven berättade han också chosefritt och småtrevligt om sina inspiratörer. Bland annat fick vi veta hur det gick till, när Jan spelade duett med Teddy Wilson i Los Angeles åtskilliga år efter den senares bortgång. Enligt Dag Landvik, som producerar Jan Lundgrens ”hyllningskonserter”, finns det ett stort intresse för konceptet även utomlands. Så framåt hösten siktar man ett antal framträdanden runt om i Europa. Men osvuret är förmodligen bäst med tanke på att Jans almanacka vid det här laget börjar bli tämligen fulltecknad. Bland annat väntar en rundtur – dock inte i Sverige – om några månader tillsammans med Richard Galliano och Paolo Fresu, det vill säga samma kombination som med stor framgång visade upp sig i Malmö, även då på Palladium, för cirka ett och ett halvt år sedan."
